 © Foto: Lars Westin JAZZENS ÖFWERMAN När fick sitt första proffsjobb som pianist för 50 år sedan, bestämde han sig för att aldrig bli musiker... Trots sitt kaxiga efternamn är han en ödmjuk man, pianisten och producenten Rune Öfwerman: ’Jag förstod ganska snart, att ska man leva på att spela jazz måste man vara en av de allra bästa. Det har jag aldrig varit.’. På femtiotalet spelade han med Rolf Ericson, Carl-Henrik Norin och andra kända orkesterledare, gjorde skivor med Lars Gullin, kompade amerikanska stjärnsolister på Nalen och ledde en ’funkig’ trio, som kom så nära ’hitlistan’ man kan komma inom jazzområdet. Vid sextiotalets början tog han andra vägar med sitt musikanteri, blev framgångsrik skivproducent och ackompanjatör till popartister. Fast jazzen har funnits kvar i honom hela tiden – och han i den. Han har producerat skivor med många jazzstorheter, han syns ofta i publiken där det spelas, tycks känna allt och alla, och förutom sin entusiasm för jazz och jazzmusiker, delar han gärna med sig av roliga ’musikerstories’. Numera är han pensionär; på julafton fyller han 70. Han är också halvtidsdirektör för Gazell Music, som han driver tillsammans med sin gamle vän Dag Häggqvist. Det är ett ’subförlag’ som bevakar intressen i Skandinavien åt utländska rätts-innehavare: mest pop men också en del jazz, till exempel ett hundratal Charlie Parker-låtar.
|
’Då hade jag inte spelat särskilt länge. Jag växte upp i Vingåker, och
när jag gick i realskolan i Katrineholm hörde jag Glenn Millers In the
mood som pausmusik på bio. Jag blev helt fascinerad, inte minst av att
låten liksom började om igen på slutet. Jag hade tragglat med
pianolektioner i några år, de vanliga etyderna. Nu köpte jag nothäftet
’Boogie woogie for beginners’ i musikaffären...’ När han var 15 flyttade han till Stockholm. Han lärde känna Albrekt von Konow, Bunta Horn och Jan Bark, som tog upp honom i kretsen av dixiemusiker. ’Jag hade lärt mig några låtar och precis börjat komma på det där med improvisation. När jag skulle ta boogie-lektioner för Claes-Göran Fagerstedt visade han mig annat i stället – hur bop-pianister la sina ackord, till exempel. Jag gick på Norra Latin och vi var några som brukade kila upp till Hushållstekniska Gymnasiet för att kolla in tjejerna som gick där. Det låg alldeles intill Adolf Fredrik, hade samma skolgård. Där träffade jag Georg Riedel och Lasse Bagge, som spelade trumpet på den tiden. Vi bildade ett litet band, The Boogie Bop Six, och jag tror vi hade åtminstone två skoldansjobb.’ Bagge var fångad av den nya jazzen. Genom honom fick Rune höra skivor med Charlie Parker och Dizzy Gillespie. ’Det dröjde en vecka, kanske. Sedan var jag övertygad.’ Snart bildades Rune Öfwermans kvintett som deltog inte bara i OJs orkestertävling utan också i AT-jazzen, och som började få engagemang, mest på skoldanser. Ibland hade Rune olika solister som extra attraktioner: från Nalen inhyrdes exempelvis Lars Gullin och Peanuts Holland. ’Min studentexamen satt mer och mer löst, och den blev till slut aldrig av. Våren 1952 for jag till Tyskland med Tony Mason & His Swedish All Star Band. Det var ett omtumlande stökigt äventyr. Vi spelade på amerikanska militärförläggningar, och vi hade inte ens pengar till resan utan fick spela ihop dom i Sverige innan vi for. Då bestämde jag mig för att aldrig nånsin bli musiker...’ Redan sommaren 1952 gjorde Rune Öfwerman, 19 år gammal, sina första skivor: ’En kväll när vi spelade på ett ställe under Västerbron, kom Lars Gullin dit och frågade om jag ville vara med på en inspelning på natten. Den ägde rum på BRA Studio i Gamla Stan, vi drack vodka och apelsinjuice för att hålla oss vakna, och det blev två 78-varvare på märket Modern Music, varav en dubbelsidig 30-centimeters som fick namnet For goofers only.’ Trots Runes föresatser att aldrig bli musiker, var det just vad han blev. Samma sommar turnerade han med Rolf Ericson, som var på väg att än en gång lämna Sverige för USA; det blev en skivsession strax före avfärd. Hösten 1952 började Rune med Georg Vernon, därefter spelade han ett år med Thore Jederbys kvintett – ’han var tuff, det var lärorikt’ – och i januari 1954 kom han till Carl-Henrik Norins orkester på Nalen. ’Calle lärde mig det mesta av det lilla jag kan om arrangering – han var en fin arrangör själv, och så fanns Sven-Olof Walldoff i bandet också. Han och jag hade till och med en firma där vi skrev arr åt en massa band runt om i landet.’ Det blev också en rad skivinspelningar: med Norin, Gunnar ’Silja-bloo’ Nilson, danske klarinettisten Poul Hindberg. 1956 spelade Rune åter in med Gullin och med Jan Allan. Samma år började han i det band som leddes av Hacke Björksten och Åke Persson på Nalen. Där kompade han också olika sångartister och jazzsolister med trio, och spelade på jam sessions varje måndag: ’För det fick man 20 kronor extra av Topsy Lindblom’. |
Till Nalen kom
Herbie Mann, Lucky Thompson, många andra, och det var speciellt ett
amerikanskt gästspel våren 1957, som kom att få betydelse. ’Tony Scott spelade klarinett med en oerhörd energi och rytmisk kraft, och han blev mycket populär. När han skulle göra några EP-skivor, var jag med som pianist, och han fick mig att spela på ett helt nytt sätt. Jag kom loss, blev liksom fri – och detsamma hände för Egil Johansen.’ Inspelningarna med Scott blev något av ett genombrott för Rune Öfwerman; musiken från EP-skivorna på RCA ges nu 45 år senare ut på cd, märke Gazell. De blev också startpunkten för Runes trio, en av de populäraste jazzgrupperna i Sverige i slutet av femtiotalet. ’Jag var inspirerad av Horace Silver men ännu mer av John Lewis, speciellt balladerna med läckert utmejslad melodik. Jag fick erbjudande om att spela in en LP på RCA, och det blev ’Gavern’, som gjordes i december 1957. Den gick ganska bra, men när vi skulle göra fler inspelningar med trion, blev det för Gazell. 1959 kom ’Old spice’, och den sålde 30000 exemplar om man räknar både LP och EP.’ Nyckelorden var ’funk’ och ’soul’. Men trion med Sture Nordin bas och Egil Johansen trummor var ingen heltidsgrupp: vid det här laget spelade Rune med Almstedt-Lind Sextetten, där bland andra också Jan Allan och Bjarne Nerem var med. Fast han fortsatte att spela med trio. 1960 gjordes skivan ’Jack’s back’ med Jimmy Woode Jr bas och Jack Norén trummor, året därpå kom ’King’s men’ med Art Taylor i stället för Norén. I Danmark gjordes ’Gospel walk’. Det blev också fler skivor med Nordin och Johansen, och mycket gavs ut även på amerikanska etiketter. Vid sidan av musicerandet skötte Rune också en del skivinspelningar åt Gazell. När Ernie Englund gjorde come back efter en tids bortavaro, blev Rune pianist i hans orkester. ’Där stannade jag i tre år, fast vi fick sparken flera gånger, allihop. Vi gjorde kommersiella grejor, danssändningar i radio, turnéer över hela landet. Ernie, som tidigare hade spelat in för Metronome, kom nu över till Gazell, och det var där han gjorde Gotländsk sommarnatt. Det var min första stora framgång som skivproducent.’ Nu lämnade Rune successivt jazzen: ’Jag kände att jag hade fastnat, spelade mekaniskt, utvecklades inte.’ I stället blev det popmusik: han kompade Siw Malmkvist och Lill-Babs i folkparkerna, och under 18 år beledsagade han Sylvia Vrethammar, som också blev fru Öfwerman. Han tillbringade mycket tid i grammofonstudior som producent åt Sonet: Tommy Körberg, Göran Fristorp, Stefan Rüdén, Ewa Roos, Janne Önnerud, många andra jobbade han med, och bland otaliga ’hits’ fanns låtar som Sofia dansar go-go, Viva Espana, Vilken härlig dag och Lars Ekborgs Bunta ihop dom, som bara den sålde 150 000 exemplar. ’Det var inte jazz, men det var ett jobb som handlade om musik, och det var bättre än att sitta vid ett skrivbord och vända papper.’ Litet jazz blev det allt också: en lång rad skivor med Rune Gustafsson, till exempel, och med Arne Domnérus, Al Cohn & Zoot Sims, Red Rodney, Stan Getz, Chet Baker, Joe Sample, Paris Reunion Band... ’Jag deltog inte själv som musiker, Dag Häggqvist lät mig förstå att det absolut inte var lämpligt. Men när jag gjorde en platta i Köpenhamn med Lionel Hampton och Svend Asmussen blev det tjafs om harmonierna i As time goes by, och jag gick in i studion för att visa hur jag tyckte att det skulle vara. You play this tune with us, sa Hampton, och sen ville han att jag skulle stanna vid pianot resten av sessionen också, men det gjorde jag inte. Sen läste jag i engelska Jazz Journal, att pianisten i As time goes by skulle man ha velat höra mer av, ha ha.’ På många skivor Rune producerade, även med pop, var duktiga jazzmusiker med, och i hans egen orkester, som ackompanjerade Sylvia Vrethammar på turnéer och krogestrader, var i många år Mads Vinding basist och Ed Thigpen trumslagare. Ett par egna skivor har det också blivit: i början av åttiotalet gjordes LPn ’Glenn Miller is missing’ med bara Miller-låtar – en spegel av den där första, avgörande upplevelsen av In the mood på bio i Katrineholm vid mitten av fyrtiotalet. För några år sedan kom ’New spice’, ett återupplivande av den gamla triomusiken från slutet av femtiotalet. Vid sidan av sin verksamhet inom Gazell Music driver Rune Öfwerman sedan 22 år en skivklubb, Swedish Jazz Line, som allt mer kommit att förmedla gamla LP till köpstarka samlare i Japan och andra länder. ’Det är fantastiskt vad dom kan betala; jag fick 3 000 dollar härom sistens för en gammal Blue Note-skiva med Sonny Clark. Folk är inte medvetna om vilka dyrgripar dom har hemma i hyllorna. Och även LP med danska och svenska artister är efterfrågade: Irene Sjögren, Åke Johansson, Lars Jansson...’ Han har också börjat spela litet mer än tidigare, bland annat tillsammans med sin granne i Gamla Stan, gode vännen och trumpetaren Stig Söderqvist. I Provence i Frankrike har Rune ett hus där han ofta vistas. ’Jag brukar vara med och jamma ibland nere i Antibes.’ Hur går det då för skivbranschen, som han ägnat så stor del av sitt liv och som på senare år präglats allt mer av undergångsstämning? ’Jag tror att man måste söka nya vägar, hitta försäljningsställen som är litet annorlunda. I Växjö finns en köksaffär som har sålt 20 ex av min trioskiva...och varför inte frisörer, presentaffärer? I Blekinge finns det till och med en fiskaffär som sålde en av våra plattor med framgång.’ Kanske något för fler att tänka på nu, när torsken sinar i Östersjön. Intervju: © Lars Westin |