|
Dag Häggqvist När John Coltrane dog lär ett antal norska jazzentusiaster ha bildat en protestmarsch mot Coltranes bortgång. Jag hade gärna bildat ett sådant enmanståg för att protestera mot Karl Emils död. Första gången vi träffades måste ha varit 1957 när jag som 15-åring just köpt Gazell av Gunnar Bergström och Sven Lindholm, från deras Scandinavian Record Co. Gunnar berättade att Karl Emil hade ett antal tryckta Gazell etiketter som borde vara intressanta för mig att köpa. Jag besökte Karl Emil på Dansk Grammofonpladeforlags kontor vid Söerne och gjorde upp affären utan att vi fick någon närmare kontakt. 1960 började jag sälja och distribuera mina Gazell skivor genom Scandinavian Record Co. Och blev också anställd för att ta hand om deras export. Mest jazzmusik på Sonet EP-skivor. Ganska snart blev bolaget Sonet Grammofon AB och jag blev kompanjon med Gunnar och Sven. Under åren fick jag mer och mer att göra med Karl Emil och vårt stora gemensamma jazzintresse blev en bra och betryggande bas för det Dansk/Svenska Sonet arbetet. Karl-Emil arbetade hårt och han var inte lika social som han blev på senare år. När jag gjorde min bröllopsresa med min första fru Viveca till ”sagolandet” Danmark (Karl Emil reagerade alltid starkt mot den definitionen av Danmark) hamnade vi ganska snabbt att räkna konvolut på Dortheavej. Från början var Dansk Grammofonpladeforlag den drivande kraften i Sonet samarbetet men med åren övergick initiativet till Sonet i Sverige. Bolagen i Danmark och Norge fick avsevärda problem. Karl Emil sökte hjälp i Sverige och trots negativa råd från våra revisorer tvekade vi inte att ställa upp för Karl Emil och han samarbetade till 100%. Samma sak gällde Storyville och med gemensamma krafter fick vi både Sonet och Storyville i balans. Våra affärer tillsammans förtjänar en betydligt djupare redogörelse men viktigast av allt är hur Karl Emils personlighet, som till en början kunde tyckas helt förintande för nya medarbetare, till slut blev en fantastisk tillgång för många nyckelpersoner inom Sonet och inte minst för min familj och mina barn. När vi besökte honom i Köpenhamn var han den självklara följeslagaren till Tivoli och Bakken. Danmark utan Karl Emil är ett annat land. Att det inte är det sagoland vi trodde har tyvärr bevisats. Vi saknar honom och inga smörrebröd eller wienerbröd kan kompensera för hans bortgång. Dag Häggqvist
|
||
